Podcast: Play in new window | Download
4. Banoffeepaj, tårta, vadsomhelst
Podcast: Play in new window | Download
Banoffeepaj
14 Digestivekex (ett halvt paket)
125 g smör
1 burk karamelliserad mjölk (dulche de leche)
3 bananer
3 dl grädde
Hackad mandel
Smält smöret. Bryt sönder digestivekexen och häll smöret över och rör om. Smeta ut den karamelliserade mjölken över bottnen. Skiva bananer ovanpå. Vispa grädden och lägga den över. Garnera med hackad mandel.
Banoffeepaj LCHF, glutenfri
4 dl mandelmjöl
100 g smör
4 dl vaniljkräm (koka upp 4 dl mjölk, 2 1/2 msk potatismjöl, 1 krm vaniljpulver, 1 ägg, låt det svalna)
3 bananer
3 dl grädde
Hackad mandel
Låt smöret stå framme en stund och blanda samman det med mandelmjölet till en botten. Häll över vaniljkrämen, skiva bananerna ovanpå, täck med grädde och garnera med hackad mandel.
Banantårta
Marängbotten
Chokladsås
3 bananer
Grädde
Hackad mandel
Placera marängbottnet på ett fat. Häll över chokladsåsen. Skiva bananerna ovanpå. Vispa grädden och lägg den ovanpå bananerna. Garnera med hackad mandel. Ät.
Chokladsås
1 msk smör
2 msk kakao
1 msk sirap
3 msk socker
1 dl grädde
Smält smöret. Rör samman de andra ingredienserna och låt såsen koka ihop sig ett tag.
Banan på fat
1 banan
Vispad grädde
Kakao
Sirap (valfritt)
Lägg en skalad banan på ett fat. Lägg en klick grädde av valfri storlek på bananen. Strö över kakao. Snirkla lite sirap på din kreation. Njut av synen. Ät.
3. Sommartider 1990
Podcast: Play in new window | Download
När jag skulle rensa för att göra den här podden, hittade jag ett blandband från sommaren 1990. Jag lovade Vispop 8 som pris till den som identifiera en traditionell svensk visa, komponerad för säckpipor. Det visade sig dock att jag inte har kvar den boken, så vinnaren får Vispop 6 i stället. Woohoo!
2. Andraföreställningen, med puffskydd
Podcast: Play in new window | Download
1. Första och värsta avsnittet
Podcast: Play in new window | Download
Dikt 1
One day
God whispered
You must listen
carefully
And all I heard
was the silence
of my dreams
Ärliga mot varandra
– Du har varit med en annan.
Vad svarar man på en självklarhet?
– Men jag förlåter dig för det.
Behöver hon stå ut med det här? Kunde hon resa sig och gå i stället? Ville hon höra fortsättningen eller var hon bara artig?
– Jag litar helt och fullt på dig, fast du ljög. Vi är gjorda för varandra och jag älskar dig.
Ville han höra att hon också älskade honom, eller var det läge att säga att hon hade njutit av varje sekund? Hur står man ut med översitteri, avsaknad av passion, känslolöshet? Kan hon förlåta honom för det? Kan hon någonsin lita på honom igen?
Han hade fått vara rasande. Han hade kunnat kalla henne namn, dragit henne i håret. Han hade kunnat gråta. Då hade hon förlåtit honom. Men nu.
– Jag vill att vi ska vara ärliga mot varandra. Håller du med? Vill du också att vi ska vara ärliga mot varandra?
Hon längtade efter någon slags reaktion. Någon passion. Men det här.
Hon tvekade. Men inte tillräckligt länge för att han skulle uppfatta lögnen, misstänka lögnen, förstå lögnen.
– Ja.
– Men efter det som har hänt, jag känner mig uppskakad och måste få tänka igenom det. Jag behöver få vara själv ett tag.
– Nej, men visst. Det är ju självklart.
Hon log. Ett lättat leende.
– Jag älskar dig, sade hon och kysste honom på munnen.
Med en blick av ömhet älskade han henne och hon visste att han inte gjorde det. Han skulle aldrig nå in i sitt inre, eller hennes.
– Jag låter dig få vara. Samla dig lite. Och så kanske vi, jag menar, så hörs vi om ett tag. Du är verkligen fin.
När hon stängde dörren bakom sig gick hon nerför trappan och visste att hon inte skulle ringa och att han skulle ringa och att han skulle föreslå att dom pratar, men att nej, det passar inte. Och när hon till slut hade gått med på det, motvilligt, på ett café eller kanske en restaurang, så är det inte dig det är fel på, det är mig och att det är vi som inte passar för varandra.
Utanför porten hade hon tagit fram numret och börjat ringa till den man som hade blivi mer än ett engångsligg för henne.
En kopp te
En kopp te på bordet och en kvinna sitter intill den. Tankarna surrar och snurrar runt.
Hon brukar dricka om natten. Det är lugnande för själen.
I rummet intill sover en man. Hon vet inte om hon känner honom. Hon hör hans andetag. I ett annat rum sover en pojke. I källaren sover en flicka eller kvinna, hon vet inte vilket.
Hon kan se sig själv reflekteras i koppen. Det är ett allvarligt ansikte: hoptryckt mun med smala läppar, rynka i pannan och håret stramt med en knut i nacken.
Hon tar upp koppen och för den närmare för att tydligare se sitt ansikte. Allt blir ett brusande hav. Hon går till fönstret och ser ut i mörkret och ser hur TVn står på i vardagsrummet.
Så hon vänder om, går dit och stänger av.
Ovanpå står svärmors ljusstake. Lätt sprucken efter en fest. Hon tar den i handen, känner dess tyngd, ställer tillbaka den. Tar upp sin kopp med te igen.
I en alltför hastig rörelse spiller hon på byxorna hon har köpt själv. Hon känner hettan sprida sig över låren och hur havet slutligen stillnat.
Glas mot glas
Anna hade med sig vin. Tyngden från flaskan gjorde henne lugn. Hon ringde på dörren, viftade bort en lock som hade fallit ner i pannan. När hon hörde Joel låsa upp dörren log hon.
Det luktade nymålat i Joels lägenhet. Det var välplanerat och välstädat. Andra skulle ha kallat det propert. Kliniskt var ett mer passande ord.
– Jag tog med mig en flaska rödvin.
– Du kan öppna den och ställa den på luftning.
– Det är grekiskt.
Joel tog fram en korkskruv från en kökslåda och höll den framför henne. Hon tvekade ett ögonblick, lite för länge, tog korkskruven och öppnade flaskan. Sedan ställde hon den på köksbordet. Glas mot glas.
De kunde inte läsa texten på etiketten.
– Vill du se hur jag bor?
– Ja, gärna.
Han visade henne de olika rummen. Alla var nymålade och livlösa. Det såg ut som en mäklarannons, men Anna sade ingenting. Hon var inte säker på om det var en förolämpning.
Tystnaden tornade upp sig.
Hon såg en glimt i Joels ögon, kunde det vara otålighet? Hon ville inte att han skulle tycka illa om henne.
– Kan jag?
– Visst.
Hon tog två glas från skåpen och hällde upp vin åt Joel och henne. Han tog fram bröd, ost och salt. De åt.
– Vilket gott bröd. Och osten passar perfekt till vinet.
Hon menade det. Med vinet började Anna känna sig mer hemmastadd. Hon försökte hitta ämnen att prata om som hon trodde att han skulle vara intresserad av. Det gick inte perfekt. För varje samtal hon försökte initiera fick hon aldrig någonting tillbaka, mer än anekdoter från något forskningsresultat eller om någonting Joel hade läst i tidningen.
Hon kände sig ensam, lyckades inte komma fram. Hopplösheten växte. Varför hade hon kommit hit? Hon log mot Joel och drack mer vin. Hon ville härifrån, men hon ville inte gå hem. Inte här, inte nu, inte ensam.
Hon upptäckte inte hur mycket hon hade druckit förrän det hade blivit för mycket. Hon välte omkull en blomkruka. Jord på golvet. Då lade hon sig i soffan. Joel satte igång en film. Hon somnade.
När Anna vaknade var det mörkt i lägenheten. Joel sov i sin säng. Hon tog ett glas vatten och tittade ut genom fönstret. Det var tomt utanför. Klockan var fyra. Glas mot glas.
Anna ställde glaset i den tomma diskmaskinen, lämnade lägenheten, stängde dörren bakom sig och började gå hem i mörkret.