Glas mot glas

Anna hade med sig vin. Tyngden från flaskan gjorde henne lugn. Hon ringde på dörren, viftade bort en lock som hade fallit ner i pannan. När hon hörde Joel låsa upp dörren log hon.

Det luktade nymålat i Joels lägenhet. Det var välplanerat och välstädat. Andra skulle ha kallat det propert. Kliniskt var ett mer passande ord.

– Jag tog med mig en flaska rödvin.
– Du kan öppna den och ställa den på luftning.
– Det är grekiskt.

Joel tog fram en korkskruv från en kökslåda och höll den framför henne. Hon tvekade ett ögonblick, lite för länge, tog korkskruven och öppnade flaskan. Sedan ställde hon den på köksbordet. Glas mot glas.

De kunde inte läsa texten på etiketten.

– Vill du se hur jag bor?
– Ja, gärna.

Han visade henne de olika rummen. Alla var nymålade och livlösa. Det såg ut som en mäklarannons, men Anna sade ingenting. Hon var inte säker på om det var en förolämpning.

Tystnaden tornade upp sig.

Hon såg en glimt i Joels ögon, kunde det vara otålighet? Hon ville inte att han skulle tycka illa om henne.

– Kan jag?
– Visst.

Hon tog två glas från skåpen och hällde upp vin åt Joel och henne. Han tog fram bröd, ost och salt. De åt.

– Vilket gott bröd. Och osten passar perfekt till vinet.

Hon menade det. Med vinet började Anna känna sig mer hemmastadd. Hon försökte hitta ämnen att prata om som hon trodde att han skulle vara intresserad av. Det gick inte perfekt. För varje samtal hon försökte initiera fick hon aldrig någonting tillbaka, mer än anekdoter från något forskningsresultat eller om någonting Joel hade läst i tidningen.

Hon kände sig ensam, lyckades inte komma fram. Hopplösheten växte. Varför hade hon kommit hit? Hon log mot Joel och drack mer vin. Hon ville härifrån, men hon ville inte gå hem. Inte här, inte nu, inte ensam.

Hon upptäckte inte hur mycket hon hade druckit förrän det hade blivit för mycket. Hon välte omkull en blomkruka. Jord på golvet. Då lade hon sig i soffan. Joel satte igång en film. Hon somnade.

När Anna vaknade var det mörkt i lägenheten. Joel sov i sin säng. Hon tog ett glas vatten och tittade ut genom fönstret. Det var tomt utanför. Klockan var fyra. Glas mot glas.

Anna ställde glaset i den tomma diskmaskinen, lämnade lägenheten, stängde dörren bakom sig och började gå hem i mörkret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *