– Du har varit med en annan.

Vad svarar man på en självklarhet?

– Men jag förlåter dig för det.

Behöver hon stå ut med det här? Kunde hon resa sig och gå i stället? Ville hon höra fortsättningen eller var hon bara artig?

– Jag litar helt och fullt på dig, fast du ljög. Vi är gjorda för varandra och jag älskar dig.

Ville han höra att hon också älskade honom, eller var det läge att säga att hon hade njutit av varje sekund? Hur står man ut med översitteri, avsaknad av passion, känslolöshet? Kan hon förlåta honom för det? Kan hon någonsin lita på honom igen?

Han hade fått vara rasande. Han hade kunnat kalla henne namn, dragit henne i håret. Han hade kunnat gråta. Då hade hon förlåtit honom. Men nu.

– Jag vill att vi ska vara ärliga mot varandra. Håller du med? Vill du också att vi ska vara ärliga mot varandra?

Hon längtade efter någon slags reaktion. Någon passion. Men det här.

Hon tvekade. Men inte tillräckligt länge för att han skulle uppfatta lögnen, misstänka lögnen, förstå lögnen.

– Ja.
– Men efter det som har hänt, jag känner mig uppskakad och måste få tänka igenom det. Jag behöver få vara själv ett tag.
– Nej, men visst. Det är ju självklart.

Hon log. Ett lättat leende.

– Jag älskar dig, sade hon och kysste honom på munnen.

Med en blick av ömhet älskade han henne och hon visste att han inte gjorde det. Han skulle aldrig nå in i sitt inre, eller hennes.

– Jag låter dig få vara. Samla dig lite. Och så kanske vi, jag menar, så hörs vi om ett tag. Du är verkligen fin.

När hon stängde dörren bakom sig gick hon nerför trappan och visste att hon inte skulle ringa och att han skulle ringa och att han skulle föreslå att dom pratar, men att nej, det passar inte. Och när hon till slut hade gått med på det, motvilligt, på ett café eller kanske en restaurang, så är det inte dig det är fel på, det är mig och att det är vi som inte passar för varandra.

Utanför porten hade hon tagit fram numret och börjat ringa till den man som hade blivi mer än ett engångsligg för henne.